En hund berättar

Ja, nu tänkte jag få berätta min historia men jag vet inte riktigt var jag ska börja.
 Jag föddes den 6 augusti 1997 i Göteborg. När jag var 4 månader flyttade jag till Norrland. Första veckan jag var där var det runt 25 minus hu så kallt. Fort ut och så gör man sina behov och sen in igen.
 Vi skulle någonstans en kväll och då fick jag åka innanför mattes jacka. Det var skönt men det var lite läskigt också. Jag kan inte berätta allt som hänt under åren men så mycket kan jag säga, min matte har flyttat en hel del, tur att jag har fått följa med.

 Men nu ska jag berätta vad som hände mig hösten 2005. Fram till dess hade livet varit helt okej men nu höll något på att hända. Det gjorde så fruktansvärt ont när jag skulle göra mina behov. Jag skrek och skrek. Matte kom och undrade vad det är som händer. Jag såg att hon blev rädd och då förstod jag att det var alvarligt.
 Vi var till veterinären och min matte verkade ledsen.

 Det gick ett tag och sen åkte vi iväg med bilen. Ännu en veterinär och hjälp här skulle det hända något. Jag vaknade och fy vad dåligt jag mådde. Jag kände mig tung i huvudet som jag hade i en tratt och sen hade jag något kring magen. Matte kom som tur var och vi åkte hem. Jag skickar med ett foto som matte tog 2 dagar senare. Det var en jobbig tid ett par veckor men sen blev allt bra.

 Så en dag nästa år när jag var hos veterinären för att ta tandsten fick min matte ett otrevligt besked för hon blev ledsen. Men jag tänkte inte så mycket på det. Året efter kände jag mig inte så pigg men så en dag den 5 april 2007 kom matte hem med en valp. Oj vilken energi den hade, den blev man tvungen att sätta på plats direkt. Och tänk då glömde jag bort alla krämpor för det hade jag inte tid att tänka på. Och energin den liksom smittade av sig. Sen var det en dag hon luktade så god men jag kunde liksom inte få grepp om vad det innebar. Så det var lite jobbigt för henne för jag fattade ju inte vad hon ville.
 Sen i slutet av december åkte vi bil för att hälsa på hos någon jag hälsat på tidigare. Men det verkade vara något speciellt nu för hela familjen var med. Och jag tycker att dom var mer intresserad av en liten vit valp än om mig. Vi åkte i alla fall hem igen och allt var lugnt tills den 11 januari 2008 då bar det iväg tillbaka dit igen. Och då tog matte med sig den där valpen hem.  Oj en valp till som jag måste fostra och en envis flicka till på köpet.

 Nu var det två flickor i huset.  Jag förstår att jag inte har så långt kvar att leva för jag är inte alla dagar så pigg.  Fast jag försöker att dölja det på bästa sätt.
 Ibland tittar matte i baken på mig och blir väldigt alvarlig, så jag förstår att det som syns kan jag inte dölja.

 Men jag är glad för varje dag som jag kan leva, för livet är allt bra härligt tillsammans med två unga flickor. Och den dagen jag inte finns längre kanske matte skriver några rader och berättar om det. Men jag hoppas att det dröjer länge än.

 MVH BOY


Tyvärr skulle det inte dröja så länge!