Ett Svårt Beslut
Att måsta ta beslutet att hunden måste avlivas är bland det jobbigaste man kan vara med om. Än om man vetat länge att så blir det snart så kommer aldrig den dagen väntat.
Boy var min kamrat i över 10 år. Ni som har läst hans berättelse kanske undrar vad det var han hade drabbats av. Han hade fått perinealbråck (mer info i hundsport nr10/2007) och när man opererade blev han kastrerad för att minska risken för återfall. Men tyvärr så kom det tillbaka innan det ens gått ett år. Men nu var det som tur var ensidigt. Vi skaffade en hundvalp på foder lite så där på prov för ifall att Boy skulle tycka att det var jobbigt skulle det inte bli något med det.
Han fick ny livsglädje och höll igång tills han var helt slut och det var Boy som var boss. När jag sen blev erbjuden att bli fodervärd till en liten hund så tackade jag naturligtvis ja direkt. Oj vad Boy tyckte att hon var mysig. Dom lekte nästan hela tiden.
Hundarna hade varit ute och när jag ropade in dom ville inte Boy komma. När han så bestämde sig för att kliva upp och gå in så gick han bara på 3 ben. Det här var en söndag så jag bestämde att är det inte bättre imorgon ringer jag veterinären. Det var inte bättre! Jag skulle få komma samma dag klockan 14. Jag berättade att jag var rädd för att jag nu kanske var tvungen att låta honom sova. – Vill du att jag gör det isåfall, frågade ”min” veterinär. – Ja det vill jag. – Kom imorgon då den 20 maj klockan10.
O, vad jag hoppades att han skulle börja gå på sitt ben igen. Men det gjorde han inte.
Min man var hemma från jobbet den här dagen för han hade feber och var snuvig. Och det var tur i oturen eftersom han nu kunde följa med mig.
Ganska snabbt kunde veterinären konstatera att korsbandet i benet var av. Sen hade det också blivit värre i baken, så hon tyckte att han skulle få sova. Och det var förståss det bästa men det kändes ändå som ett hårt beslut.
Vi stod där bredvid honom när han drog sitt sista andetag och lugnt somnade in för evigt.
Jag kände det som om jag var i ett chocktillstånd. Veterinären lade honom i en låda som vi hade med oss som jag köpt mer än ett år tidigare till att bli hans gravkista. Jag hade gråtit så många tårar tidigare när jag tänkt på att där ska han ligga när han är död.
Vi åkte hem och min man började gräva. Det blev fullt med vatten i gropen när det var klart så jag drog en plastsäck över kistan. Trots att jag visste att det för Boy inte spelade någon roll så kändes det för mig som om jag inte ville att han skulle bli blöt på en gång. När sen min man började gräva över kunde jag inte se på längre. Jag gick en bit bort tog ett kort och gick därifrån. Ifjol sågade vi ner två björkar och då hade jag låtit spara en stubbe till att bli Boys gravsten. Min man hade det jobbigt att på skottkärra frakta dit den från platsen där den låg.
En tanke bakom var också att det skulle vara svårt för en räv att komma åt att gräva.
Dagen efter bad jag min man ta ett kort på graven för jag kände att jag inte kunde göra det utan att börja gråta.
Nu har det gått en tid men det händer fortfarande ibland att tankar kommer som gör att tårarna också vill komma. Som t ex den där dagen när jag åt skorpor och tänkte på att nu skulle Boy ha kommit och satt sig bredvid mig och bara väntat. På vadå? Jo han brukade få sista biten av skorpan. När vi hade ett fruktansvärt åskväder här en natt så tänkte jag, tur för Boy att han slapp detta för han var jätterädd för åskan. Nåt annat han var rädd för det var brödrosten men det hade blivit bättre med åren fast han tyckte fortfarande inte om när vi tog fram bröd ur frysen för kanske det skulle i brödrosten. Ja han var väldigt speciell på många sätt. När han var ung brukade han kolla på TV: n och djurprogram var hans favorit. Han är nog den enda hund jag vet som tittat på en långfilm från början till slut för det dök ju upp en katt ibland. Katter tyckte han nämligen inte om.
Ja han var så speciell min Boy vars riktiga namn var Sörreds Paraiso Svedois Parfait. Ett stort tack går till Britt-Marie för denna hund. Han var verkligen en trogen kamrat in i det sista.